Buga dig! Din produkt är en Idol.

Idol. Ett ord som vi "känner från TV". Ikon, också från grekiskan, har en liknande betydelse. Båda orden handlar om avbilder av något som skall tillbedjas. Det handlar om tro. En kraft starkare än mycket annat.

Förstå mig rätt. Detta blogginlägg handlar inte om religion. Det handlar om saker vi gör dagligen. Värderar och bygger känslor. Ofta följs det av att vi tar upp plånboken.

En kille som "rider den vågen" heter Jim Skildum. Han är CEO på ett företag som heter Magnum Research i USA. Magnum Research har en produkt som är en Idol.
Den heter "Desert Eagle" och är en kanonstor pistol.
Om du har en fäbless för actionfilmer så har du säkert sett Arnie i Terminator svinga en sådan. Bullet Tooth Tony i Snatch har en ("point five-oh") och Saddam hade en på riktigt. Milla har två sådana i Resident Evil och i marionettfilmen Team America har dockversionen av Kim Jong Il en sådan. Kromad.

Det sägs att många av de kunder som kommer in för att köpa en Desert Eagle refererar till "killen i den filmen som hade en sån". Det sägs också att man har 100% kännedom i den gruppen som är vapenintresserade. Om man inte har en så säger man sig vilja ha en Desert Eagle "en gång i livet".
Kan man verkligen säga att en sådan vara är en "produkt"? Har inte den transaktionen passerat en gräns där man inte längre köper en vara utan snarare adopterar den.

För vissa är köpet av elgitarren Stratocaster på samma vis. En Strata är inget verktyg eller hjälpmedel. Det är en biljett till en annan värld där andra ikoner och idoler redan finns. Det är att bli upptagen till en annan nivå.

Och när jag då ser ägare av iPods eller iPhones ser jag samma sak. Ta bort produkten och de känner sig nakna. Faller ner från sin upphöjda nivå.

Hur har man då lyckats som tillverkare att elevera sina kunder? Är det distributionsnätet? Nja.. Är det reklamen? Hmmm...nääääe fast visst handlar det om "promotion". Är det produkten? Ja, men ändå inte. Och aggressiv prissättning är det knappast. Det är något mer eller annat.

Kanske de 4 "P"na som Kotler talar om behöver ett tillägg. Kanske är det ett frö som sås i det kollektiva medvetandet som får ett eget liv. En flaskpost som dras av åsiktshavet strömmar.
Och tillbaka kommer kanske ingenting.

Eller en idol.

Vad har du gjort idag för att din produkts användare skall nå en ny höjd?

Blogga din jävel!

Har du kommit ut ännu? Kan du erkänna det bland andra? Eller är sanningen för svår att lansera? Börja från början: säg det till dig själv. Inte som ett mantra, men som en bikt.
" Jag heter XXX och är osocial. Jag har inte en blogg eller en plats på Fejan. Jag vill inte vara en del av det kollektiva medvetandet. Mina tankar är själviskt mina egna."

Ajajaj. Nu har du gjort det. Du har berättat för omvärlden att du är en eremit. Du vill inte dela med dig ditt senaste pannkaksrecept eller datingtips. Du är inte uppkopplad och - vaya con dios!

Långt draget? Extremt? Jag kan förstå om du tycker det. Det gör jag med. Men kanske ligger det nåt i det. Precis som när vi som är gamla nog att minnas det fick tillgång till Internet så var vi väl försiktiga med att säga att det skulle förändra vårt liv tycker vi väl kanske nu att Internet 2.0 är mer en förströelse eller leksak.

Men vad handlar då sociala media om långsiktigt? Precis som när Internet kom så handlar det om att förändra sättet vi relaterar till omvärlden. För en privatperson handlar det om att dela sitt liv med fler och att få ta del av fler människors liv.

För ett företag handlar det om att dela sina affärer med sina kunder och få ta del av sina kunders affärer.
På ett sätt kan man säga att dina kunder får en plats i styrelsen. De har makten att förändra som aldrig förr.

Att vara osocial blir att vara asocial. Att inte släppa in kunderna i företagets demokrati blir frånvänt och tillslutet. Kanske udda.

Fast nu skall vi inte käka hela pizzan med en tugga. Vi kanske är där för en del grupper men inte för alla. Vi behöver inte ligga vakna på natten och fundera på nästa inlägg eller hur man svarar en behovsgrupp i ett visst ärende. Vi hör ju ofta: "Affärer görs där människor träffas". Så träffa människor. Medan du kan. När företagsmingel har försvunnit till fördel för dito på nätet kan du nog dock konstatera att du är sent ute med att förändra dina attityder.

Så jag gissar att vi måste fråga oss:
Är jag redo att öppna dörren eller är jag aspirerande eremit?

Fortsättning följer i ditt närmaste sociala media.

Det finns inget rätt eller fel........

På en konkurrensutsatt marknad riktar många marknadsförare in sig på specifikationen. Listor med produktfördelar som snabbare, större, effektivare osv. Det är den enkla vägen och dessutom den som är snabbast att ”sälja in”. Argumenten kommer direkt ur produktutvecklingleden och sitter hårt inslagna i organisationen, en ”quick fix” helt enkelt.

I OS tider blir vi matade inte bara av produktlöften utan även av länders och organisationers löften. Löften om sportmannaskap, värdskap stolthet och historia som ska föras vidare i generationer. Innevarande OS är alltid det största, effektivaste och mest spektakulära genom tiderna. Det satsas offantliga summor på att skapa den bästa specifikationen, men för vem?

Många har redan reflekterat över det, för en åskådare saknar det relevans om en rodel åker förbi i 110 km/h eller om den far förbi i 150km/h, man märker ingen skillnad, inte som tv tittare heller. Blir underhållningen bättre, får de tävlande större adrenalinkickar eller tjänar de mer pengar? Antagligen är svaret på de frågorna nej, men det verkar inte viktigt. Vem är kunden, vem ska underhållas och varför måste det gå så snabbt? Att bygga den snabbaste rodelbanan i världen kommer med ett pris och den svarta ringen betyder kanske något annat framöver.

Hoppas nästa OS blir det mest underhållande och upplevelserika, i år vann specifikationen och nu står vi kvar med ........bara konsekvenser.

Enkelt men ibland väldigt svårt

Det har lästs av miljoner och säkert även citerats av lika många, men det tål att sägas igen och igen och igen.

"If you are a manufacturer of drill bits you should ask yourself if the costumer need a drill bit or a hole". (Kotler)

Inled oss icke i frestelse....

2009 avslutades med buller och bång och kröntes med ännu en kassako av James Cameron som skulle skapa debatt på många olika plan. Så här långt är Avatar den film som kostat mest att producera, mer än alla tre Sagan om ringen filmerna tillsammans sägs det. Till dags dato har den dragit in mer än en miljard dollar vilket verkar vara en drömgräns och samtidigt den mest nedladdade, men det kommer till ett pris större än Hollywood och sjukvårdsreformer.

Filmen kritiseras inte bara av Vatikanen som följer Guds bud att inte hava några andra gudar jämte sig utan även av psykologer. Dessa har funnit att personer som besökt biografer runt om i världen inte bara suttit still i 2 timmar och 41 minuter utan även sjunkit in i depressioner. Syndabock som vanligt den nya tekniken som gör ”världen” mer realistisk och attraktiv. Tycker mig minnas hur forskare ”back in the day” diskuterade och varnade mänskligheten för att röra sig snabbare än 29 km/h, då skulle du minsann möta din skapare. Nu springer vi 100 meter på under 10 sekunder och inte dör vi för det!!

Problemet stavas inte ny teknik som målar en bättre bild, inte heller kan vi skylla på manusförfattare och idémakare för att skapa fantasifulla världar som ställer dagens samhälle i skuggan. Problemen ligger i den verklighet vi lever i och inte den vi vill leva i. Man behöver inte vara utbildad psykolog för att dra slutsatsen att intåget av social medier gjort gränsen mellan det ”analoga jaget” och ”digitala jaget” suddigt. Du kan vara vem du vill var du vill när du vill på dygnets 24 timmar.

Frestelsen är en av marknadsekonomins hörnstenar och kanske är det den som ligger till grund för detta decenniets snabbaste växande sjukdomsbild, ”digitus schizophren”. Denna digitala schizofreni kommer med all säkerhet även ligga till gund för nya sjukvårdsförsäkringar i framtiden där du klassas efter hur många konton du hanterar.

Flest profiler när man dör vinner!!